Istanbul

           

November 2006 (5 dagar)

I stan finns 22 universitet, både privata och statliga. Ett av dem har namn efter staden, Istanbuls universitet. Det är statligt och har runt 60.000 studenter med 17 fakultet delat på 5 campus-områden. Huvudcampus är det som ligger vid Beyazıt-torget där juridik-och ekonomifakulteten håller till. Jag läste någonstans att det var just där i universitetsområdet som sultanen bodde innan han flyttade in i Topkapi-palatset. Istanbuls universitet som studieinstitution härrör från 1400-talet men på den tiden rörde det sig mest om studier i teologi.

           För att komma in till Istanbuls universitet måste man gå igenom en magnifik 1800-tals portal. Där står en vakt och kollar studentlegitimationer. Innanför murarna öppnar sig en vacker, stor park och längst in i parken finns ett palats. Lärare och rektor har sina kontor i palatsbyggnaden och föreläsningssalar, matsal, café och bibliotek är i intilliggande nya byggnader. Inne på området står också Beyazıt-tornet som på 1800-talet fungerade som brand-torn, dvs  man höll utkik efter bränder från tornet.

   Efter rundvandringen bjöd min turkiske "lillebror" (som studerar där) på studentlunch för det överkomliga priset av 5 (fem) kr. Det kallar jag studentpris!!

     

 

Juni 2007  (10 dagar)

Galata-bron går mellan Eminönü och Karaköy.  Vid varje besök styr jag stegen mot bron, för att njuta av utsikten och riktigt insupa känslan av att vara i Istanbul. Från bron har man härliga utsikter åt alla håll och kanter: mot Bosporen och Gyllene hornet, mot moskéer vars minareter sträcker sig upp mot himlen, man ser hus i olika höjder och färger och Galata-tornet.   Jag ser människor i rörelse och båtar som lägger till vid kajerna. En vind slår emot mig och jag känner doft av fisk. 

        På bron står män och fiskar. En del kan ha fångat en hel hink full med fisk mot eftermiddagen. Vet inte om jag skulle vilja äta dom fiskarna. Sägs ju att vattnet är rätt förorenat, t.ex. ska man inte bada i centrala Istanbul. Men vattnet har en turkos färg som ser inbjudande ut. Vid Karaköy-sidan har några pojkar badat,  från deras blöta hår droppar vatten. De  halvspringer på bron i badkläder.

     När jag går över Galata-bron kan den ibland svaja lite. Lite oroligt känns det, som om den ska rasa ner i vattnet. Vattnet som löper under bron kallas "Gyllene hornet" och sträcker sig bortåt Pierre Loti.

Maj 2007 ( 1 vecka )

Pierre Loti besökte jag redan på mitt första besök i Istanbul 2005. Resan dit började då med nån buss, och sedan bytte vi till en taxi där det redan satt tre män i baksätet. Vi klämde in oss i baksätet, satt typ ovanpå varandra, för vi fick resan billigare i samåkning. Taxin tog oss nästan ända upp, vi fick bara gå över ett krön, sedan var vi på toppen av denna terrass, som kallas Pierre Loti. Att den fått det namnet beror på författaren Pierre Loti, pseudonym för Louis Marie Julien Viaud, som levde mellan 1850-1923 och tillbringade något år i Istanbul.  Nära Stora Basaren finns en skylt på en husfasad som berättar att han hade sin bostad där, och under sin vistelse besökte han ofta tehuset på höjden ovanför Gyllene hornet. Vi får väl förmoda att han satt där och skrev sina alster. Och platsen fick senare alltså hans namn, Pierre Loti café.

       I maj 2007 överraskades jag av att det hade byggts en linbana, "teleferik", upp till toppen. Linbanan startar en bit ifrån Eyüp-torget och moskén. Vi väntade i linbane-kön i ca 30 minuter. Halva stan verkade vilja åka just den dagen, och kön gick långsamt framåt. Vajrarna såg svajiga ut där de hängde över kyrkogården som täcker sluttningen på höjden. Jag var lite skakis att åka i linbanan men vi kom helskinnade ända upp.  Den fina utsiktsplattan byggdes också i samband med linbanan.     

      En kompis till min turkiske "lillebror" pekade ut en stor byggnad nere vid vattnet. Där hade hennes farfarsfar drivit tillverkning av fes, den röda turkiska hatten, som var vanlig förr i tiden. Det var strålande tider och hattarna gick som på löpande band ut till landets byar och städer. Men när turkiska republiken grundades 1923 förbjöds ett och annat klädesplagg som förknippades med det osmanska imperiet. Fes-fabriken gick i konkurs eftersom hatten förbjöds,  och hela den samlade förmögenheten gick upp i rök.

       Hur som helst, på Pierre Loti cafét kan man beställa te, kall dryck och toast. I en intilliggande byggnad ska det tydligen finnas inomhuscafé och nån restaurang också. Men självklart väljer man att sitta under skuggan av träden, ute på terrassen, en varm vårdag.

               

Juni 2007 ( 10 dagar )

På Istiklal gågata går turkarna själva och strosar, medan turisterna envist vill fortsätta tro att "det riktiga Istanbul" är vid Sultanahmet-området (jag vägrar numera se mig själv som turist eftersom jag känner mig som hemma i stan).

     Det verkar som om Istiklal alltid är fylld av människor, förutom "nostalgic tram" (en gammal liten spårvagn) som långsamt kånkar fram och tillbaka mellan Istiklals två ändar. Till och med vid midnatt kan det vara tjockt med folk på gågatan, och ibland får man slänga till med ett "pardon" (ursäkta) om man råkar krocka med någon.  Att säga "pardon" i Turkiet härstammar troligen från 1800-talet då fransk kultur var populärt. Men det turkiska "pardon" uttalas inte som på franska! På 1800-talet hette Istiklal förresten något annat: Grand Rue de Pera. Det fungerar också bra att säga det franska "merci" (tack) i Istanbul. Ett förekommande uttryck  för "hej då" är engelskans "bye".    

      Turkar är förresten en mycket hövligt folk. Att råka krocka med någon på gatan och inte säga "pardon" gör att du får en märklig blick tillbaka för din dåliga uppfostran. Får man personlig hjälp i affären,  eller ätit gott i restaurangen, bollas fraser av tack och godkväll-hälsningar fram och tillbaka som en god gest.

         Längs Istiklal ligger flera utländska konsulat, bland annat det svenska konsulatet (i ett imponerande palats). Det finns också många kyrkor,  i både gammal och ny tappning, runt omkring gågatan. Ibland känns det som att jag vill gå i evighet på Istiklal...rätt som det är ser jag någon restaurang eller café som jag inte lagt märke till förut. Eller en affär som ser intressant ut. Kanske kan man utforska här i flera veckor...

      Istanbul är en riktig kulturstad  med filmfestivaler, bokmässor, museer, artister, teatrar, musikklubbar och konstnärer.  Många fina bokaffärer hittar man också runt Istiklal.

   

    

                           

Juni 2007 ( 10 dagar )

Det tycks finnas en självmedvetenhet och stolthet i stan. Här och var ser jag män och kvinnor som bär T-shirts med Istanbul tryckt på. Tröjorna verkar finns i otaliga olika designtryck och olika färger. Det är kanske egentligen inte så märkvärdigt, även i Stockholm går stockholmarna runt i tröjor som det står Södermalm eller Kungsholmen på. I Istanbul funderade jag på om det var en tillfällig trend under våren och försommaren i och med det turkiska valet i juli 2007, kanske tröjorna blev populära bland nationalister? Eller kanske inte. För vem skulle inte vara stolt över att bo i denna vackra och spännande stad.

    Istanbul är en "tredelad stad" i det att de tre världsreligionerna syns i stadens rum. Javisst, islam är den religion som dominerar, men på stadens gator finns också många kyrkor och synagogor. Det finns även sjukhus och skolor som drivs i regi av grek-ortodoxa kristna eller judar. En T-shirt som representerar denna delade stad  har ett tröjtryck med "Istanbul" skrivet med tre tecken infogade: korset för kristendomen, stjärnan för judendomen och halvmånen för islam.